Morten har tagit ett trevligt initiativ på den internationella delen av forumet med sitt ämne ‘Our own parables’ och därför tänkte jag att vi kunde ha ett sådant ämne här på den svenska delen också. Själv har jag fem liknelser jag vill dela med mig av, två som jag hittat på själv (ökenliknelsen och ”exemplet” med främlingen i staden) samt tre som jag fått i drömmar av mina skyddsandar. Vad jag hoppas är att dessa bilder kunde vara till glädje för någon annan än mig själv, och ännu roligare vore det förstås om någon mer ville haka på ämnet och dela med sig av egna liknelser / drömmar / visioner som kan vara till hjälp för vår förståelse av livets villkor och budskapet i ”Vandra mot Ljuset”-böckerna.

Här kommer så ”mina” liknelser, jag gör som Morten och lägger dem i separata inlägg så blir det mindre tungläst:

Postat av Katarina D Söndagen den 07 April, 2002 - 16:25:

Skogen på andra sidan sjön (dröm 8/1 1990)

Jag och en annan person vadade i ett vatten, påminnande om en lång sjö. Vattnet var omväxlande varmt och kallt. Det kalla vattnet var krusigt, medan det varma var blankt och samtidigt strömt. De många varma och kalla zonerna var tämligen små och gav ”sjön” ett spräckligt utseende.

Vi färdades mot den andra stranden, kanske med en varm ström. En bit ut från stranden på andra sidan började en skog, vilken fortsatte upp på torra land och täckte bortre sidan ända till horisonten. En del av skogen stod alltså ute i vattnet. Träden stod mycket tätt. De hade inga grenar och var målade och uthuggna som totempålar. De var besjälade. De flesta var öppet fientligt sinnade mot oss, medan andra var mer likgiltiga.

Vattnet var av den beskaffenheten, att man inte rätt och slätt sjönk ner i det. Man färdades alltid parallellt med botten, fast man kunde göra detta på olika nivåer. Av någon anledning skulle man sträva efter den nivå, där man hade huvudet ovanför vattenytan, trots att alla naturlagar satts ur spel i drömmen. Vi två började sjunka neråt i nivåerna, samtidigt med den horisontella färden. Vi såg hur skogen närmade sig i vattnet. Där nere hade allt ett grönt skimmer, framför allt träden. Kanske kom det sig av alger, som växte på stammarna. Vi lyckades ta oss upp till ytnivån igen innan vi nådde skogsbrynet. Jag tror också att vi såg andra människor färdas på samma sätt som vi.

Så hade vi tagit oss igenom den del av skogen, som stod i vattnet. Uppe på land stod träden ännu tätare än i sjön, och man måste välja rätt väg, ty om man strök förbi ett illasinnat träd, grep det tag i en. Därför måste man hela tiden försöka utröna vilka träd, som var elaka, och vilka, som var likgiltiga. Som hjälp hade man trädens ansiktsuttryck, men det gjorde inte saken lättare, eftersom varje träd hade många ansikten, alla med olika uttryck. Jag kom ifrån min kompanjon och lyckades ta mig mellan två trädstammar utan att gripas.

Följande tolkning har jag gjort av denna dröm:

Sjön står för barndomen, skogen är det vuxna livet. Den delen av sjön där ”träden” växer ute i vattnet står för ungdomstiden, där man successivt börjar ställas inför situationer där man måste välja själv, men där man oftast fortfarande har kvar föräldrarna som stöd ifall detta ansvar känns för tungt. Att man står ensam när man kommit upp på stranden och tagit de första stegen in i ”skogen” betyder att man här definitivt lämnat barndomen bakom sig och nu får ta fullt ansvar för sina handlingar, utan att kunna luta sig mot någon annan. Träden står för handlingsalternativ och ”ansiktena” är de olika tänkbara konsekvenser av handlingen man kan se i nuet. Följeslagaren i sjön är föräldern, vars ansvar det är att innan avkomman träder in i det vuxna livet lära den se skillnaden mellan rätt och fel så att den har förutsättning att göra rätt val i livets alla situationer. Sviker föräldern sitt ansvar och försummar sitt barns uppfostran motsvarar det att barnet når stranden med huvudet under vattnet - i det grumliga, alggröna vattnet kan det inte urskilja trädens ”ansikten” och har på så vis ingen möjlighet att avgöra vilka träd som är ”elaka” eller ”likgiltiga”, dvs har ingen möjlighet att avgöra vad som är rätt eller fel i livets valsituationer och måste oundvikligen ”trassla in sig bland trädrötterna”, i missbruk, kriminalitet e.d. När detta sker vilar skulden på föräldern som inte bättre förberedde sitt barn för det vuxna livet (Jämför ”Vandra mot Ljuset”, Kristi Tal sid 119-120).

Det känns som om drömmen också kan ges en tolkning på ett högre plan, där vadaren är människoanden som stegvis får ta mer och mer ansvar för sin egen utveckling framåt mot Ljuset och följeslagaren är skyddsanden som i samma takt släpper taget om sin myndling för att den genom egna framgångar och misslyckanden skall lära sig ta avstånd från Mörkret och vandra framåt mot Ljuset i Guds Rike. Att onda handlingar ”griper tag” i en betyder givetvis att man inte kan gå vidare i andlig utveckling förrän den syndiga handlingen fullt ut blivit ångrad och sonad (”Vandra mot Ljuset”, Kristi tal sid 105-106).

Symboliken med det varma-strömmande respektive kalla-stillastående vattnet är aningen svårtolkad, men jag tror det kan betyda utvecklings- och platåfaser i barnets utveckling och på det andliga planet framåtskridandet i jordeliven kontra vilo- och lärotiderna mellan inkarnationerna i sfärerna.

Postat av Katarina D Söndagen den 07 April, 2002 - 16:26:

Vägen till pyramidens topp (dröm 6/2 -90)

Denna dröm hade jag när jag läste vid universitetet i Umeå. Det var långa köer för att få tag på studentbostäder och därför hyrde jag rum i andra hand av en familj som bodde i ett hyreshus i stadsdelen Berghem ungefär 500 meter från skolan.

I drömmen hade någon, kanske min far, fått tag i ett nytt rum åt mig. Jag skulle fara och titta på det, trots att jag egentligen inte var särskilt intresserad av att flytta. Jag, den som jag tror var pappa, samt den tilltänkta hyresvärdinnan (det känns som om det var en kvinna) for alltså till huset för att ta oss en titt. Och vilket hus! Det var format som en pyramid - inte som en av de egyptiska, utan mera som de i Sydamerika. På alla sidor gick trappor från foten och upp mot toppen. Materialet var av trä, tror jag , omväxlande mellan ett ljust och ett mörkt träslag i de mest invecklade mönster.

Inuti skilde det sig dock inte från ett vanligt hyreshus. Jag, pappa och ”hyresvärdinnan” besåg lägenheten, tvättstugan m.m, varefter vi gick ut igen och värdinnan skulle förklara hur jag skulle ta mig till universitetet. För att ta sig dit var man tvungen att klättra upp till pyramidens topp, förklarade hon, och lät också antyda, att detta inte var helt enkelt. Jag undrade om man inte rätt och slätt kunde ta trapporna, men upptäckte då att ingen av dessa gick riktigt ända upp, utan slutade ungefär halvvägs, medan den övre delen bestod av underliga, slingrade mönster som man inte riktigt kunde följa med blicken. Som svar gav värdinnan en lång, invecklad beskrivning av vägar, som kanske eventuellt kunde leda till toppen, men hon lät inte som om hon ville lämna några garantier. Så såg jag en mängd ungdomar, som hängde och klängde längs pyramidens sidor... Alla tog de olika vägar. Några hängde vid foten på pyramiden, utanför trapporna och försökte envist ta sig högre upp, medan andra befann sig i de labyrintiska utsprången nära toppen.

Drömmens innebörd tror jag är ungefär densamma som den i liknelsen om Vägarna (”Vandra mot Ljuset” sid 139-140):

”Mina vägar är outgrundliga, och mina vägar är många - men alla leder de till mitt Rike, till min Hemvist”.

Vad drömmen vill säga är att var och en måste välja sin egen väg till sanningen. Ingen väg leder säkrare till målet än någon annan och ingen har rätt att säga åt en annan vilken väg den måste välja - att ”den vägen är rätt” och ”den vägen är fel”.

Postat av Katarina D Söndagen den 07 April, 2002 - 16:27:

Ökenliknelsen

Du går i en öken och försöker hålla dig till en spikrak väg som går genom denna. Vägen leder till en oas, men du ser den inte. Däremot ser du hägringar som då och då dyker upp vid sidan av vägen. Du är mycket törstig, och ibland viker du från vägen, lockad av en hägring. Men när du gått en stund, löser hägringen upp sig, du är ännu törstigare och vägen till oasen är ännu längre, eftersom du nu först måste vända tillbaka till vägen och sedan fortsätta från den punkt där du lämnade den.

Detta var en liknelse som kom för mig sommaren 1990 när jag funderade över hur man lättast kunde avgöra vad som var lögn och sanning i de olika mänskliga tankesystemen. Öknen står här för den ovisshet vi känner i livet och det vi törstar efter är kunskap. Oasen står för Gud, som är alla sanningars källa. Vägen är de goda gärningarnas väg, hägringarna är villoläror som försöker locka oss från vägen och få oss att göra vad ont är. Vad liknelsen vill säga är att ingen religion, filosofiskt tankesystem eller politisk ideologi kan säga sanningen och på samma gång framföra principer som ”öga för öga...”, ”ändamålet helgar medlen”, ”den starke överlever” etc. Om en lära på något sätt rättfärdigar onda gärningar, dvs om den i något läge tillåter en eller uppmuntrar en till att utsätta någon annan varelse för lidande är den en villolära och leder inte till sanningen, utan tjänar bara att fördröja en på vägen.

Det var ytterligare en sak som slog mig när jag läste ”Vandra mot Ljuset” och som jag antar måste vara mycket besvärlig för alla personer som vill beslå denna bok med att fara med osanning - att den inte på en enda punkt försöker locka bort någon från den här ”vägen” utan genomgående säger åt oss att vara goda, sannfärdiga, osjälviska o.s.v. ”Av frukterna känner man trädet”.

Postat av Katarina D Söndagen den 07 April, 2002 - 16:27:

Främlingen i staden

Här följer ett grubbleri som jag nedtecknade på senhösten 1990, jag tar med det eftersom jag efteråt upptäckte att det förtydligade budskapet i pyramiddrömmen (se ovan) och gav en möjlig förklaring till varför man inte får säga till någon annan att ”denna vägen är den enda rätta”.

”Bättre inte leda alls än leda vilse”. En tanke som flög genom mitt huvud när jag var på väg ner till byn. Den uppstod i anknytning till ”djupare undermeningar” i litteratur, men har också en allmän tillämpning på t.ex filosofier och religioner.

Vi tar ett exempel. En person befinner sig i en för honom okänd stad och skall till ett bestämt mål, låt oss säga en kyrka. Han frågar en person på gatan om vägen till kyrkan, och denne svarar något, men inte alltför tvärsäkert, och personen frågar därför andra personer längs sin väg hur han skall komma till kyrkan och lotsas på så vis närmare och närmare densamma, om än i kringelikrokar.

Men om den första personen med mycket säker röst anvisat vår person om vägen, skulle han ha varit så säker på att den beskrivna vägen ledde rätt att han inte brydde sig om att fråga någon annan, och om den person han frågat säkerheten till trots hade fel, skulle vår person snart befinna sig långt ute i ”bushen”. Med ”leda” menas alltså här att tvärsäkert hävda något, inte att ge råd i allmänhet. Även om personen i exemplet skulle fråga någon annan, skulle han vara så låst vid att den första beskrivningen att han automatiskt skulle tro att den senare anvisningen var felaktig om den skilde sig från den första.

(Jag kan lägga till att även om personen skulle ha turen att råka på en taxichaufför som känner varenda gata och gränd i staden och därför kunde ge honom en exakt beskrivning av hur han skulle gå för att komma till kyrkan, skulle främlingen ändå kunna missuppfatta väganvisningen och på så vis komma fel i alla fall).

En liten påbyggnad från samma datum ett par sidor senare:

”Man skall inte fråga om man inte väntar sig ett svar”
”Man skall inte ge svaret innan man fått frågan”.

Man frågar inte efter kyrkan när man egentligen bara är intresserad av att planlöst strosa runt i staden, och man dyker inte på en vilt främmande person och förklarar vägen till kyrkan utan att den personen visat intresse att komma dit. Om man ger svaret på en fråga, bör man också se till att det man yttrat verkligen är svaret på frågan. Inte ge råd om vägen till polisstationen till en person som frågat efter kyrkan, alltså.

(De ovan citerade satserna menade jag mig i ursprungsgrubbleriet ha hittat i Ordspråksboken som jag läst igenom strax innan. Jag har nu gått igenom denna bibelbok tre gånger för att försöka hitta igen versnumren, men lyckades bara hitta Ords 18:13 ”Om någon ger svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom som oförnuft och skam”. Kanske kommer den första satsen från någon annanstans i Bibeln, är det någon som vet?)

Postat av Katarina D Söndagen den 07 April, 2002 - 16:28:

Jag och mitt ”lilla” odjur (dröm 26/3 -96)

I denna dröm simmade jag i en svart, trögflytande flod och försökte nå den andra stranden. Simningen komplicerades av att det i vattnet vimlade av stora odjur som grep efter mig och försökte hindra mig att komma framåt. Jag förstod att dessa odjur stod för synder jag begått i livet.

Så småningom lyckades jag ta mig fram till stranden och där väntade vänliga varelser som hjälpte mig upp ur vattnet. Jag kände mig glad och lättad över att ha lämnat floden bakom mig, ända tills en av varelserna lät mig veta att det inte var riktigt färdigt än - mitt odjur måste också upp ur floden. Sålunda vadade varelserna ut i vattnet och drog upp ett av djuren, varefter de placerade det i mitt knä och jag måste sitta där och hålla armarna om det så att det inte slapp loss. Djuret var grått till färgen och hade varken päls eller fjäll utan var täckt av slät hud - mest av allt liknade det en fullvuxen, obeskrivligt ful och något övergödd varan som egentligen för länge sedan blivit för stor för att sitta i knäet.

Varelserna stod omkring mig och tittade medlidsamt och bekymrat på mig och mitt odjur och diskuterade vad som skulle göras. Jag visste att det måste dödas, men att dess blod var frätande precis som hos monstren i Alien-filmerna och att det enda rätta och riktiga om man inte ville att någon oskyldig skulle drabbas var att jag själv höll i det medan det slaktades så att syran kom på mig när det dog.

Den här drömmen handlade förstås om Vedergällningslagen. Jag brukar tänka att när vi nu med så stor förtjusning samlar på oss den här sortens ”keldjur” (själv har jag så det räcker för ett helt terrarium, misstänker jag) skall vi vara glada och tacksamma för att Gud genom denna lag ändå givit oss en möjlighet att göra oss kvitt dem mot om vi skulle behöva ”ta hand” om dem för all framtid. Om den onda handlingen inte sonades skulle vi ju för all framtid ha den kvar ”på vårt samvete”, vilket i längden vore ett oändligt värre lidande än om vi tog itu med det en gång för alla i en försoningsinkarnation.